oakland.blogg.se

I höstas fick jag äran att få vara fadder åt Ellis. Det här barnet är en fantastisk individ som är glad, social, envis, rolig och visar en stark egen vilja. Blir extremt arg när hen blir arg, men är oftast väldigt glad och får alla att storkna av söthet. Det finns få människor som får mig på så bra humör som det här barnet. Detta har självklart lett till många tankar och funderingar kring: hur är man en bra förebild? Hur ser jag på uppfostran? Vad kan jag göra för att hen ska få den bästa starten i livet som möjligt?

 

Jag vet att det här barnet kommer att bli utsatt för samhället inom en väldigt snar framtid. Eller hen har redan blivit det. (läs tidigare inlägg) Men jag menar på riktigt. Hen kommer inom en snar framtid att börja på en förskola, där det inte allt för sällan saknas genustänk. Eller feministisk analys. Men självklart finns det fantastiska pedagoger som tänker på sådant också. Dock kommer det finnas föräldrar som har påverkat andra barn Ellis kommer utsättas för, vilket i sin tur påverkar Ellis. Det är inget vi kan göra något åt, utan vi måste bara bemöta det. 

 

Ellis har världens bästa föräldrar. Ett barn kan inte ha bättre päron som verkligen kämpar med näbbar och klor för att inte samhället ska begränsa hen. Men samhället trycker på från alla håll: hen bör vara på ett visst sätt för att hen just fötts till det biologiska kön hen har. Men vi måste vara realistiska också. Vi är barn av vår tid och är därför också indoktrinerade med hur vi bör och ska vara. Vi bemöter säkert hen på det sätt som förväntas av oss trots att vi verkligen försöker att inte göra det. Hade hen fått ett annat biologiskt kön så hade vi säkert bemött hen på ett helt annat sätt. Det är så det funkar med samhällets strukturer och normer. Men vi måste vara medvetna om att vi själva är fast i skiten för att kunna ändra på våra beteenden och tankar.

 

Tänk att det 2018 ska vara en kamp att försöka göra så att våra barn får en så bra start i livet som möjligt. Vi vill att Ellis ska växa upp och få bli exakt den människa hen vill vara. Men det kommer vara många andra faktorer som kommer vilja annorlunda. Så länge jag finns vid hens sida kommer jag att försvara att hen ska få bli den hen vill. Hen ska få leka med det leksaker hen vill, älska vem hen vill, jobba med vad hen än vill men också ha samma rättigheter och skyldigheter som alla andra, oavsett. Jag vet att den här kampen kommer innehålla ifrågasättande, suckar, stön, frustration och ångest. Men i slutändan så hoppas man på att vi har ett barn som växer upp och inte känner sig ifrågasättande till vem hen blivit. Utan känner stolthet över sig själv.

Men om inte vi tar kampen redan nu, vem kommer göra det då?