oakland.blogg.se

Igår kom det oerhört sorgliga beskedet att världsstjärnan Avicii men framförallt människan Tim Bergling gått bort. En kille som endast blev 28 år. Han föddes 1989, det året föddes jag också. Varför det här berör mig är dels för att vi var lika gamla men också för att under de senaste 8 åren har hans musik funnits vid min sida. Både på dansgolvet men även i det privata. Att sedan lägga till att han led av psykisk ohälsa fick mig att bli extremt berörd.

 

Efter att ha sett dokumentären "Avicii - true stories" blir det tydligt hur psykisk ohälsa bryter ner oss människor. Psykisk ohälsa är något som rör oss alla. Den bryter ner en i små bitar. Bitar som sprids ut tills man själv inte riktigt vet vem man är längre. Bitar som sedan är väldigt svåra att samla ihop. True stories skildrar just den nedbrytningen. Pressen att leverera från personer runt omkring en hamnar i konflikt med känslor och signaler som tydligt pekar på att det blivit för mycket. Känslan att vara lojal och tillags hamnar i relation till känslan att bara klippa alla band och få tid att andas och reflektera. Oerhört sorgligt att se.

 

Har man aldrig varit i närheten av att bränna ut sig, gå in i väggen eller vilket uttryck man nu väljer att använda så har man nog väldigt svårt att förstå. Det blir tydligt när Tims närmaste börjar pressa honom att genomföra konserter trots att han tydligt säger nej. Han säger nej för att kroppen säger nej. Dock förstår jag att det inte bara är att avboka som världsartist. Det är många kockar som lagar soppan och inställda gig påverkar oerhört många människor. Framförallt ekonomiskt. Men vad är det värt? Jämfört med en människas liv?

 

Det är omöjligt att inte dra paralleller till mansrollen och machokulturen. Vi män ska alltid visa oss starka och aldrig gråta. Vi ska bita ihop och vara "riktiga" män. För det, är tydligen synonymt med varandra. Varför är det så svårt för oss män att berätta hur vi faktskt känner? Jo, för samhället uppfostrar oss att inte känna. Vi lär oss att vi inte är "riktiga" män om vi inte biter ihop. Vi är inte riktiga män om vi visar oss svaga. För svaghet rimmar dåligt med dagens manlighet.

 

Det som framförallt blir tydligt i dokumentären är att Tim verkade vara en mycket varm och omtänksam person. Trots rådande mansnormer så tycker jag att Tim stod för något annat. Han var väldigt tydlig med att han mådde dåligt och att kroppen sa emot. Dessutom lät han det filmas. Kanske för att få föklara för världen varför han var tvungen att sluta, kanske för att göra skillnad. Skillnad har du gjort för många människor. 

 

Idag vet vi inte orsaken till Tims bortgång vid en ålder av 28 år. Men mina tankar går till hans nära och kära.

 

"One day you´ll leave this world behind, so live a life you will remember"

 

Avicii

Rest in peace