oakland.blogg.se

Ätstörda är vi allihopa, allihopa

Kategori: Allmänt

Kan vi komma överens om en sak? Vi är människor. Vi är människor med kroppar. Såhär långt är vi överens, eller hur? Kroppar kan vara smala, tjocka, långa, korta, lytta, intakta, tajta, dallriga, håriga. Men kroppar kan också vara fel på så många olika sätt.
 
I vårt sämhälle lyckas inte ens det som är det mest naturliga för oss människor att komma undan normer, värderinger och skuldbeläggande. I vårt samhälle ska du se ut på ett visst sätt för att bli bemött på ett visst sätt. Du får inte va för kort/lång, tjock/smal, hårig/rakad eller bred/tunn. Vi har så snäva ideal som egentligen är helt orimliga att nå upp till. Har du en kropp som är större än vad normen säger anses du kanske vara lat, slö och ohälsosam. Vi blir ständigt upplysta på sociala medier, i reklam och tidningar om att allt som är normalt för att vara du är dåligt och onormalt i samhället. Vi ska banta, träna, käka nyttig mat och leva (enligt vad någon bestämt) ett hälsosamt liv.
 
Jag fick en fråga av min psykolog när jag en gång var där: "Daniel, har du en ätstörning?" Jag hade inte funderat på det innan direkt. "Nej det tycker jag inte" var mitt självklara svar. För jag, kan ju inte ha en ätstörning. Jag är inte onaturligt smal, jag spyr inte efter jag ätit osv.  Men jag tänker väldigt ofta på vad jag stoppar i mig och framförallt tänker jag på hur min kropp kommer förändras beroende på vad jag stoppar i mig. Trots att jag rör på mig säkert mer än vad de flesta andra människor gör. Det är ätstört.
 
Jag tror dock att hela vårt samhälle är ätstört. Det finns nog inte en enda människa som inte har haft en komplicerad relation till mat. Jag tror vi alla någon gång kollat oss i spegeln och tänkt att nu måste det bli ändring. Vi har nog alla köpt ett träningskort på gymmet och lovat oss själva att börja träna mer för att få ett mer passande yttre. Vi har nog alla någon gång tänkt på vad vi stoppar i oss på ett eller annat sätt. Jag vill tro att det är så i alla fall, för det är min verklighet.
 
Jag har människor i min närhet som jag bryr mig väldigt mycket om och är väldigt fina människor. Men ofta hör jag påpekande på om hur andra kroppar ser ut, om det har gått upp i vikt eller har ändrat sitt utseende (enligt dem) till det sämre. Det är inte sällan jag får komplimanger som "Har du gått ner i vikt? Vad fin och duktig du är!" eller "Du ser så smal och fin ut". Det är självklart av all välmening, men problemet är att detta leder till en reflektion kring sin kropp och framförallt att man börjar eftersträva att få den positiva uppmärksamheten oftare. Mitt undermedvetna tänker att jag är oduktig eller ofin om jag skulle gå upp i vikt.
 
Hela vårt samhälle bygger på att man är duktig, snygg och hälsosam när man går ner i vikt och inte tvärtom. Har aldrig hört någon uttrycka: "Du har gått upp några kilo, bra jobbat!" eller "Shit va fet du blivit, vad fint!". Oftast sägs inget alls. Eller det kanske sägs, men bakom ryggen. Det är negativt laddat att vara överviktig.
 
Jag spelar badminton 3-4 ggr i veckan. Har precis varit och spelat SM, alltså där hela Sveriges elit spelar för att göra upp om vem som är bäst i landet. (Ja, det är en bedrift för mig att bara vara med) Trots att jag tävlar och tränar regelbundet så vill jag alltid mer. Jag tar promenader, vill börja klättra, köra spinning och börja styrketräna. För vad? Jo för att om jag kanske kunde gå ner några kilo i vikt skulle jag känna mig mer tillfreds med mig själv och vara mer passande för andras blickar. Skulle jag bli hälsosammare? Det tror jag inte. För vems skull vill jag hela tiden mer? Är det för att inte känna ångestklumpen över att eventuellt vara den som har mest fett på magen på träningen, eller vad försöker jag uppnå?
 
Kan vi komma överens om en sak till? Nästa gång vi ser någon som inte passar in på det vi tycker är fint, snyggt, vanligt, hälsosamt osv så kan vi börja med att reflektera över att den människan säkert har ett fantastiskt liv på sitt sätt. Nödvändigtvis inte sämre än ditt eget. Troligtvis bättre. 
Det här är något i alla fall jag behöver bli bättre på.
 
 
 
 

Ellis

Kategori: Allmänt


I höstas fick jag äran att få vara fadder åt Ellis. Det här barnet är en fantastisk individ som är glad, social, envis, rolig och visar en stark egen vilja. Blir extremt arg när hen blir arg, men är oftast väldigt glad och får alla att storkna av söthet. Det finns få människor som får mig på så bra humör som det här barnet. Detta har självklart lett till många tankar och funderingar kring: hur är man en bra förebild? Hur ser jag på uppfostran? Vad kan jag göra för att hen ska få den bästa starten i livet som möjligt?
 
Jag vet att det här barnet kommer att bli utsatt för samhället inom en väldigt snar framtid. Eller hen har redan blivit det. (läs tidigare inlägg) Men jag menar på riktigt. Hen kommer inom en snar framtid att börja på en förskola, där det inte allt för sällan saknas genustänk. Eller feministisk analys. Men självklart finns det fantastiska pedagoger som tänker på sådant också. Dock kommer det finnas föräldrar som har påverkat andra barn Ellis kommer utsättas för, vilket i sin tur påverkar Ellis. Det är inget vi kan göra något åt, utan vi måste bara bemöta det. 
 
Ellis har världens bästa föräldrar. Ett barn kan inte ha bättre päron som verkligen kämpar med näbbar och klor för att inte samhället ska begränsa hen. Men samhället trycker på från alla håll: hen bör vara på ett visst sätt för att hen just fötts till det biologiska kön hen har. Men vi måste vara realistiska också. Vi är barn av vår tid och är därför också indoktrinerade med hur vi bör och ska vara. Vi bemöter säkert hen på det sätt som förväntas av oss trots att vi verkligen försöker att inte göra det. Hade hen fått ett annat biologiskt kön så hade vi säkert bemött hen på ett helt annat sätt. Det är så det funkar med samhällets strukturer och normer. Men vi måste vara medvetna om att vi själva är fast i skiten för att kunna ändra på våra beteenden och tankar.
 
Tänk att det 2018 ska vara en kamp att försöka göra så att våra barn får en så bra start i livet som möjligt. Vi vill att Ellis ska växa upp och få bli exakt den människa hen vill vara. Men det kommer vara många andra faktorer som kommer vilja annorlunda. Så länge jag finns vid hens sida kommer jag att försvara att hen ska få bli den hen vill. Hen ska få leka med det leksaker hen vill, älska vem hen vill, jobba med vad hen än vill men också ha samma rättigheter och skyldigheter som alla andra, oavsett. Jag vet att den här kampen kommer innehålla ifrågasättande, suckar, stön, frustration och ångest. Men i slutändan så hoppas man på att vi har ett barn som växer upp och inte känner sig ifrågasättande till vem hen blivit. Utan känner stolthet över sig själv.
Men om inte vi tar kampen redan nu, vem kommer göra det då?
  (null)
 






Det är väl bara en färg?

Kategori: feminism

Tanken nu är att jag ska förklara varför det är problematiskt med färgerna ROSA och BLÅ. Först måste vi klargöra att strukturellt i vårt samhälle så anses manliga saker-, personlighetsdrag- och sätt att vara på som överordnat det kvinnliga. Vi lever i ett genussystem som gärna delar in oss i just två motsatskategorier. I det här fallet manligt/kvinnligt, ont/gott, vackert/fult coolt/mesigt osv. Men vi måste börja med att redogöra för hur vi människor generellt ser på manligt och kvinnligt:
 
Manligt -  Prestation, macho, tuff, modig, vara stark, BLÅ
 
Kvinnligt - Utseende, omhändertagande, empatiskt, ödmjuk, känslosam, ROSA
 
Eftersom vi har ett strukturellt synsätt på vad som är manligt respektive kvinnligt blir även färger som kopplas till dem också värdeladdade. Alltså vi förknippar BLÅ med manliga attribut och ROSA med kvinnliga attribut. I samhället anses manligt vara bättre än de som är kvinnligt. Från det att vi ligger i magen så får vi förväntningar på oss, beroende på om vi är killar eller om vi är tjejer. Vi förväntas vara på ett visst sätt utifrån vilket biologiskt kön vi föds till. Sedan fortsätter det i stort sett i hela vårt liv.
 
I en leksaksaffär blir det extremt tydligt vad som förväntas av killar och tjejer. Framförallt genom färgval, men också vad som förväntas av oss som kvinnor och män rent genusrelaterat. Leksaker som riktas till killar uppmanar ofta till våld med vapen och leksaker som är tuffa och snabba. På leksakshyllor som riktar sig till tjejer är leksaker ofta gulliga, mjuka och uppmanar om omhändetagande. Det är inte sällan man hittar ett litet kök eller ett dockansikte att sminka. Barnen blir matade med hur de BÖR vara. Istället för att låta barnen själv få bestämma VEM de vill vara.
 
- Vad är problemet med att tjejer gillar rosa och killar gillar blått då?
Problemet, som jag ser det, är inte att respektive kön gillar den könstereotypa färgen eller leksaken. Man får gärna gilla vilka färger eller saker man vill. Problematiken uppstår när någon som inte känner att man tillhör den stereotypa förväntning samhället ställer på oss. Vilket de flesta faktiskt inte gör.
Om man är en kille som gillar rosa, dockor, matlagning, städning etc så kan den personen tycka att det är väldigt jobbigt att strida mot rådande normer och gå till "tjej"-hyllan. Vi vill gärna placera människor i fack. Istället för att låta alla få vara som hen vill. Blanda upp leksakerna, låt barnen få välja exakt vad de vill. Vi behöver inte könskoda våra affärer.
 
- Men fuck that, gå bara dit och skit i vad andra tycker!
Låter enkelt! Det kan man kanske tycka, men det är barn vi pratar om. Barn gör inte som vuxna säger barn gör som vuxna gör. Det viktigaste för ett barn är att bli positivt bekräftat, barn vill göra rätt om de kan. Därför, tänker jag, att det blir problematiskt och ett stort steg för barn att vara extremt normbrytande. Barnen blir som tidigare nämnt indoktrinerade (av samhälle, vänner och familj) med att de förväntas vara på ett visst sätt. Följer du inte den förväntningen, är du konstig. För ALLT som sticker ut är ju konstigt, right?! (ironi) Låt mångfalden berika istället för att hämma.
 
I det långa loppet leder detta till stereotypa könsroller vilket bidrar till:
 
- Mans- och kvinnodominerade yrken. (Det leder oftast till att man rent lönemässigt nedvärderar de yrken kvinnor arbetar i. Vilket också leder till att kvinnor generellt tjänar mindre än män.)
- Att arbeta med datorer är mycket mer värt än att arbeta med människor. (logiskt?!)
- Machokultur - leder till våld, psykisk ohälsa och skadar framförallt kvinnor och barn.
- Våldäktskultur ("boys will be boys", "han slår dig för att han tycker om dig" och "kärlek börjar alltid med bråk")
- Män får svårare att prata om känslor vilket gör att de blir mer ensamma i större usträckning, vilket i sin tur leder till psykisk ohälsa och i sin tur självmord.
 
Man kan försöka reflektera över val man gör i affären. Vad kommer det att leda till i långa loppet?
Det är ju bara en färg! Kom igen, ge våra barn 1000 möjligheter istället för 2. WIN-WIN, right?!