Igår kom det oerhört sorgliga beskedet att världsstjärnan Avicii men framförallt människan Tim Bergling gått bort. En kille som endast blev 28 år. Han föddes 1989, det året föddes jag också. Varför det här berör mig är dels för att vi var lika gamla men
också för att under de senaste 8 åren har hans musik funnits vid min sida. Både på dansgolvet men även i det privata. Att sedan lägga till att han led av psykisk ohälsa fick mig att bli extremt berörd.
Efter att ha sett dokumentären "Avicii - true stories" blir det tydligt hur psykisk ohälsa bryter ner oss människor. Psykisk ohälsa är något som rör oss alla. Den bryter ner en i små bitar. Bitar som sprids ut tills man själv inte riktigt vet vem man är längre. Bitar som sedan är väldigt svåra att samla ihop. True stories skildrar just den nedbrytningen. Pressen att leverera från personer runt omkring en hamnar i konflikt med känslor och signaler som tydligt pekar på att det blivit för mycket. Känslan att vara lojal och tillags hamnar i relation till känslan att bara klippa alla band och få tid att andas och reflektera. Oerhört sorgligt att se.
Har man aldrig varit i närheten av att bränna ut sig, gå in i väggen eller vilket uttryck man nu väljer att använda så har man nog väldigt svårt att förstå. Det blir tydligt när Tims närmaste börjar pressa honom att genomföra konserter trots att han tydligt
säger nej. Han säger nej för att kroppen säger nej. Dock förstår jag att det inte bara är att avboka som världsartist. Det är många kockar som lagar soppan och inställda gig påverkar oerhört många människor. Framförallt ekonomiskt. Men vad är det
värt? Jämfört med en människas liv?
Det är omöjligt att inte dra paralleller till mansrollen och machokulturen. Vi män ska alltid visa oss starka och aldrig gråta. Vi ska bita ihop och vara "riktiga" män. För det, är tydligen synonymt med varandra. Varför är det så svårt för oss män att
berätta hur vi faktskt känner? Jo, för samhället uppfostrar oss att inte känna. Vi lär oss att vi inte är "riktiga" män om vi inte biter ihop. Vi är inte riktiga män om vi visar oss svaga. För svaghet rimmar dåligt med dagens manlighet.
Det som framförallt blir tydligt i dokumentären är att Tim verkade vara en mycket varm och omtänksam person. Trots rådande mansnormer så tycker jag att Tim stod för något annat. Han var väldigt tydlig med att han mådde dåligt och att kroppen sa emot.
Dessutom lät han det filmas. Kanske för att få föklara för världen varför han var tvungen att sluta, kanske för att göra skillnad. Skillnad har du gjort för många människor.
Idag vet vi inte orsaken till Tims bortgång vid en ålder av 28 år. Men mina tankar går till hans nära och kära.
"One day you´ll leave this world behind, so live a life you will remember"
Tvåsamhetsnormen som råder i samhället innebär att man helst bör leva i en parrelation. Tvåsamheten är det som anses vara de mest eftersträvansvärda. Vill en person leva ensam eller i ett polygamt (relationer med fler än två) förhållande faller man utanför normen och då anses det som avvikande eller icke önskvärd levnadssituation.
Hela samhället bygger på att vi ska leva i monogama förhållanden. Allt från familjefrågor till bostadsfrågor gynnas av tvåsamheten. Samhället är utformat för att vi ska vara två när vi skapar våra familjer. Om vi ska fortsätta med att jobba ihjäl oss och arbeta 8 timmar om dagen så är det inprincip omöjligt att få ihop ekvationen ifall man har barn inräknat. Alltså om man är ensam. Det är betydligt mycket svårare att få lån till lägenhet om man är själv. Dessutom är till och med arkitekturen kring lägenhetsbygge präglat av tvåsamhetsnormen. Vi bygger (framförallt) bostäder utefter den heterosexuella tvåsamhetsnormen.
Tvåsamheten leder även till mycket annat. Bland annat leder det till att många människor känner sig ensamma. Man känner sig ensam eftersom det är norm i samhället att vi ska vara två som lever ihop. Skulle inte tvåsamhetsnormen existera så skulle troligtvis inte ensamhet heller vara ett stort problem. Lek med tanken att ensamhet var norm, hur skulle man då se på tvåsamhet? Enligt SVT Nyheter är tendensen att dagens 30-åringar känner sig mer ensamma än äldre. I gruppen 20-29 år känner sig 60% ensamma. 60%, smaka på den siffran. Man blir ständigt påmind som "singel" att man är just singel, ensam. "När ska du träffa någon?", "Du skulle må mycket bättre av att träffa någon att bli kär i".
Jag tror vi behöver bli bättre på att börja se de normer och strukturer som råder i samhället. Vi behöver utamana våra inre föreställningar om vad vi anser att ett lyckat liv ska innehålla. Kanske ett lyckat liv för dig är något helt annat för någon annan. Alla människor vill inte leva i relationer, alla människor vill inte skaffa barn. Vi måste i alla fall sluta förutsätta att människor vill det. Varför inte fråga? Vad anser personen i fråga att ett lyckat liv innebär?
Jag tror att alla bör ta ett större ansvar genom att höra av sig till personer i sin närhet. Fråga hur de mår eller om de kanske vill komma över på en middag eller fika. Man behöver inte känna sig ensam, bara för att man inte lever i en kärleksrelation. De finns andra viktiga människor man kan omringa sig av. Bara de tar sig tid någon gång ibland. Det ska jag också bli bättre på.
Det är inte alltid lätt att stå upp för saker man tror på. För de mesta tycker andra människor att det är positivt när man berättar om genusvetenskap och varför det är viktigt. Många känner, likt mig, att det är väldigt intressant och roligt att utmana
sina egna synsätt och perspektiv. "Så har jag aldrig sett på det förut!"
Men sen finns de även personer som blir provocerade och känner sig illa till mods. Jag förstår att det kan vara jobbigt att behöva rannsaka sig själv ibland. Genusvetenskapen kan verkligen vända upp och ner på hela ens livsbild. Det har ändrat mycket
hos mig och det har gjort att jag måste tänka om flera gånger.
Fick en uppmaning om att jag bör "tona ner" mitt tyckande. Jag borde lyssna mer på vad andra säger och jag behöver inte "alltid" säga min åsikt. För människor tycker det kan vara rätt jobbigt, att jag är rätt jobbig. Då sa jag som motargument att det
tänker jag nämligen inte gå med på. Jag lyssnar alltid på vad andra säger, men tycker jag annorlunda eller ser på ett annat sätt så kommer jag säga det. Då var jag oempatisk.
Jag är alltså oempatisk om jag säger ifrån ifall någon säger något sexistiskt, homofobiskt eller rasistiskt. Jag är alltså oempatisk om jag försöker informera och berätta om hur olika människor lever sina liv i förtryck. Berätta och utmana normer och
strukturer som håller många människor tillbaka. Jag är alltså oempatiskt när jag säger till de previligerade att de kanske borde tänka på ett annat sätt för att eventuellt hjälpa någon opreviligerad. För det är väldigt oempatiskt att råka vara stickan
i ögat på de previligerade. För då är en jobbig.
Men jag delar inte den innebörden av ordet empati. För mig är empati just att bry sig om andra människor. Det finns alldeles för många därute som saknar den egenskapen. Därför vill jag dela med mig.
